Det är inte såhära det ska va
Jag orkar inte mera.. vet inte vart jag står längre, allting blir bara fel.
Livet går vidare och allting förendras.. jag vill inte stå kvar på samma ställe osäker och utan självförtronde längre.. det är bara att gå vidare.
Jag vill inte att folk ska tycka illa om mej men jag förstår faktiskt varför, tro inte jag inte tänker på det. Men det är faktiskt svårt över att välja sina aldra bästa vänner och stå kvar eller bara att gå vidare. Jag kommer alltid vara mej själv och jag vet att jag inte är perfekt och jag gör fel.. men tro inte allting har försvunnit. Jag märker när jag gör fel. Men jag är så jäkla trött och orkar faktiskt inte bry mej.
Jag vill inte bara sitta ensam hemma och inte ha något att göra och jag vill kunna gå vidare i livet... det handlar inte BARA om plugget även om de är en stor del. Det handlar också mycket på att man faktiskt inte alltid kommer vara ungdom och att faktiskt inte livet är så långt! Man måste lära sej att gå vidare och man måste stärka sej själv för man har faktiskt inte hela livet på sej.
Tro inte att jag inte jag sitter och tänker "vad fan tycker ni egentligen om mej?!" jag förstår PRECIS hur ni tycker och jag hade antagligen tyckt samma sak jag själv.. men man måste ändå gå vidare och kunna vara sej själv och inte bry sej om vad alla andra tycker..
Jag vill kunna göra roliga saker i denna åldren, men jag kommer aldrig någonsin glömma vem jag är!
Jag behöver också stöd från mina vänner och inte bara någon som ser allting som så jäkla lätt för det är inget annat än livet. Och att man inte kan säga någonting föränn man är konstig och har avslöjat hela sej själv. För det är så jäkla mycket ni inte vet om mej även om du tror det är allt. Men jag säger inget längre, fine.
Det som du skrev satte sig som en jäkla kniv. Men du var alltid den som stod på min sida som jag kunde ringa helt förstörd till och du fanns alltid där för mej och du var alltid, alltid på min sida.. Nu bryr du dej inte längre säger bara "gör så då", "säg de då","varför" osv. (det var ingenting jag behöve, behövde bara tröst) och iggar mej säger inte ens till att ni går någonstans, bara går förbi och skiter i en... jag vill faktiskt inte sitta helt själv när hela resten av bunten sitter tillsammans på ett annat ställe. Nej vill jag verkligen inte!
Du accepterar mej inte som jag nu är, men okej gör inte det då.
Jag får ingenting av dej nu och förvänta dej ingenting tillbaks.....
Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra åt de.... du kan ju gärna säga vad! För det är inte lika lätt som du tror.
Kommentarer
Trackback
